fbpx

Provläs

Prolog                                    
Saltsjöbaden: Nacka
Klockan: 19:04

Blåljusens roterande käglor blinkade irriterande i den regnvåta asfalten. För varje varv de fullbordade skar en huvudvärk genom honom. Solen var på väg att gå ner och bortanför polisbilarnas ljusramper var omgivningen mörk. Han orkade knappt titta mer. Han var skadad och svag. Energin han hade kvar behövde han till annat. Det här fungerar inte, tänkte han och släppte taget om fönsterblecket. Han sjönk ihop. Ögonen hann aldrig anpassa sig till polisbilarnas sken innan han satt på golvet igen. Inne i huset var det mörkare. Allt han såg framför sig var konturer av en lång hall. Lampan som tidigare suttit i taket låg trasig på golvet. Den inplastade pistolen som han hittat i källaren hade enkelt krossat glaset. Volframtråden hade snabbt brunnit upp. Han ville ha det så. Mörkt och beskyddande. På något sätt kände han sig trygg när ingen kunde se honom. Han lutade sig mot elementet och försökte föreställa sig hur han skulle ta sig ut från huset, utan att poliserna på gatan skulle se honom. Han blundade och försökte minnas. På andra sidan gatan tog Saltsjön vid. Det brusande vattnet slog upp mot lerbanken innan det ebbade ut. Han blundade hårdare och försökte tvinga fram minnesbilder. Han hade hört att flera fordon redan åkt från platsen. Men däremot stod det fortfarande två, kanske tre, polisbilar och en ambulans precis utanför huset. Alla med snurrande utryckningsljus på taket.
– Helvete också.
Han visste knappt vad han skulle göra, men att lämna huset genom ytterdörren var uteslutet. Poliserna skulle se honom direkt. Han suckade. Känslan av att hinna fram i tid försvann ifrån honom. Om ytterdörren inte var ett alternativ, fick det bli genom fönstret. Han skulle bli tvungen att kravla sig upp och därefter hoppa ner på gräsmattan. Utan att bli upptäckt. Han kände sig panikslagen och drog efter andan. Lungorna gjorde ont och han hostade till. Långsamt började han räkna till tio. Munnen smakade fortfarande blod efter glasskärvan som skurit upp hans kind. Egentligen behövde han uppsöka sjukvård, men han kunde inte. Han ville inte. Det fanns något viktigare att ta hand om först. Kroppen fick härda ut en stund till. Han ryckte till och böjde huvudet uppåt. Något lät. Han släppte ut luften och drog ett nytt andetag. Det var ljudet av steg. Någon var på väg in genom ytterdörren. Tiden var ute. Han var tvungen att fly. Ryggen sträcktes ut, händerna skälvde och en smärta rusade genom lemmarna. Han bet ihop och höll inne ett skrik. En ensam tår rullade längs kinden. Den inplastade pistolen stoppades i byxlinningen. Huden knottrades när han började krypa ut genom fönstret. Mats Göransson såg hur ytterdörren gled upp. Hallen fylldes av skuggor. I samma sekund som han släppte taget såg han hur polisen sken upp i ett vitt ljus. Därefter föll han handlöst innan gräsmattan dämpade fallet. Han fick anstränga sig för att hålla emot smärtan. Samtidigt som han kved, gick ett dovt åskmuller genom villaområdet. Sedan blev det tyst. Han höll andan och lyssnade. Inga steg hördes. Inga motorer som brummade på tomgång. Inga dämpade konversationer från ambulanspersonalen. Bara ljudet från vattnet. Mats blev liggandes. Sekunden senare sken himlen upp på nytt. Som en stillbild såg han sin omgivning i ett naket ljus. Villans tidigare vitmålade träpanel var smutsig och förfallen. Marken var kall och kylan gick snabbt genom skjortan. Han stank. En kort kräkreflex fick magmusklerna att rycka till. Han rullade runt och såg något i ögonvrån. Behovet av att kasta upp försvann och en strimma av hopp tog över. En skåpbil? Det kanske fanns en chans att han skulle hinna, trots allt. En blixt gick genom luften och sekunden efter kom en knall. Åskovädret var precis ovanför honom. Det var samma skåpbil som han hade sett på parkeringsplatsen vid Nacka Strand, precis innan Teslans bilruta krossats. Nu stod den parkerad på garageuppfarten, på gaveln till huvudentrén. Mats vred på sig och fick ett bättre perspektiv. Skåpbilen var utom synhåll från poliserna. Hastigt tittade han tillbaka upp mot fönstret och såg hur en ficklampa svepte fram och tillbaka. Det skulle inte dröja lång tid innan polisen upptäckte det öppna fönstret. Han rullade åt sidan och började mödosamt ta sig mot skåpbilen, innan han försiktigt ryckte tag i dörrhandtaget. Ett kort gnissel hördes. Det hade han inte räknat med. Han stannade till och tittade sig omkring. Hade någon hört honom? Han knäckte fingrarna nervöst, tittade sig omkring och sträckte sig mot tändningen. Han pustade ut. Det satt en bilnyckel i låset. Motorn gav ifrån sig ett dovt muller. Han släppte upp handbromsen och började långsamt rulla bakåt innan han tryckte på bromsen och stannade till. En bit bort, på andra sidan gräsmattan, såg han mannen som hade räddat livet på honom. 
Frans Lougrip.
Mats blev sittandes med foten på bromspedalen. Så mycket hade hänt de senaste timmarna. Så mycket hade förändrats och så mycket var förlorat. Det var ju meningen att Frans skulle hjälpa honom och Hans Olof Paulsson med en fastighetsaffär. Nu blev han i stället förhörd av en uniformerad polis. Hur kunde det bli så här? Längre bort på gatan såg han en ambulans. Dörrarna var öppna och på en bår satt samma tjej som rusat in i källaren och räddat både honom och Frans från att bli mördade. Mats kände en klump i halsen.
Elina Norr.
Hon var tydligen dotter till den äldre mannen i källaren. Samma man som torterat honom, som orsakat honom all smärta. Hållit honom borta från Anna och Alva. Han fick inte ihop det. Hur kunde hon vara släkt med monstret i källaren? Mats skakade på huvudet och tittade upp mot huset igen. Ficklamporna sken genom fönstren, ut över gräsmattan och upp mot parkeringen. Han släppte bromsen. 
– Jag får försöka tacka senare.
Han viskade tyst för sig själv.
– Nu måste jag få veta om min familj fortfarande lever.
Tio minuter senare svängde han av Saltsjöbadsleden. Bromslyktorna tändes och han tog avfarten. Han körde förbi ett köpcenter. Nacka Strand låg rakt framför honom. Han var nära den plats han borde ha varit vid flera timmar tidigare. Men något annat hade kommit emellan. Men nu var han där.
– Äntligen.
Han slog händerna mot ratten och tvingade sig själv att behärska hastigheten. Ivern inom honom fick inte ta över. Om han skulle klara det här, var han tvungen att vara lugn. Behålla fattningen. För mycket stod på spel. Sista biten lät han bilen rulla ljudlöst, innan han svängde in på en parkeringsruta. Teslan stod kvar med sitt trasiga fönster. Framför sig såg han en enorm byggnad. Längs med ena sidan sträckte sig en bygghiss. Större delar av fasaden var förtäckt med presenningar och byggställningar. Pulsen slog hårt när han ryckte i entrédörren. Den var låst. Han ryckte en gång till. Hårdare. Ingenting. Han kom inte in. Mats var för nära för att låta sig hindras av en dörr. Innanför glaset såg han att lokalen var tom. Receptionen låg öde och ingen av taklamporna i korridoren var tända. Han backade bakåt, tog sats och sparkade. Dörren gav honom en stum smärta i foten. Under en mikrosekund trodde han att han hade misslyckats, innan han hörde ljudet av glas som krossades mot marken. Snabbt böjde han sig fram, greppade vredet och öppnade dörren. Inget larm hördes och lamporna i taket blinkade till. Det första som slog honom var stanken av bensin. Ångorna låg tjocka i luften och gav honom yrsel.
Mats rörde sig snabbt genom entrén och stannade inte förrän han var vid slutet av korridoren. Framför sig såg han en nödutgångsskylt och ett trapphus. Han öppnade och fortsatte uppåt. Vid första våningsplanet stannade han till och lyssnade. Allt han hörde var blodet som rusade genom kroppen. Han andades tungt och var nära att få en hostattack. Kroppen behövde återhämta sig. Försiktigt sköt han upp dörren. Lukten av bensin blev starkare. Han tittade in och hann notera mörkret i korridoren innan lamporna fladdrade till och våningsplanet tändes upp. Mats svor för sig själv. Lamporna reagerade på rörelse. Om han skulle ta sig fram utan att bli upptäckt var han tvungen att göra det i skydd av mörkret.
Jäktat fortsatte han upp till nästa våningsplan. Utanför dörren stannade han till, la örat mot och lyssnade. Tyst. Inget rörde sig på andra sidan. Han öppnade och tittade in. Korridoren var mörk. Innan lamporna hann reagera, stängde han dörren igen och fortsatte uppåt.
Halvvägs upphörde trappräcket och reflexerna i golvet försvann. Trappstegens heltäckningsmatta byttes ut mot naken betong. Han stannade och sneglade uppåt. Resten av trapphuset såg ofärdigt ut. Huset höll fortfarande på att renoveras. Luften var sträv och munnen smakade torrt när han gick den sista biten. En rysning gick genom kroppen. Det lät som röster. Han blev osäker och lutade sig närmare. Ett sorl från mansröster hördes. Försiktigt sköt han upp dörren för att se tydligare. På golvet bredde en mörk vätska ut sig. Längre in stod två män i skenet av en byggarbetslampa.
– Men det var ju inte så här vi skulle göra.
Mats Göransson hukade sig. Mannens röst lät besvärad.
– Lyssna på mig, vi fick tydliga instruktioner och de ska vi se till att följa.
Mannen bröt på ryska.
– Men, det kanske inte är för sent än? Teslan står ju fortfarande parkerad utanför?
– Med ett trasigt fönster.
– Ja, alltså har han ju varit här och då kanske det finns en möjlighet att han kommer tillbaka?
– Om det hade varit viktigt, hade han kommit i tid.
Den andra mannens röst lät obehagligt kylig. Nästan känslokall. Mats kände hur han blev stram över ryggen. Längs med golvet hade de hällt ut bensin och någonstans i huset befann sig hans familj. Tankarna kastades omkring. Om en gnista träffade golvet, skulle det inte ta många sekunder innan huset stod i lågor. Han ryggade tillbaka. Han var tvungen att hitta sin fru och dotter innan det var för sent.
– Vi gör som bossen vill. Om du inte kan döda dem, så gör jag det. Men du får städa. Okej?
Rösterna försvann för ett ögonblick. Han böjde sig framåt för att försöka se in i rummet.
– Hämta resten av bensindunkarna. Jag fixar det här.
Ljudet av fotsteg kom närmare.
Mats kastade sig bakåt. Mannen var på väg mot honom. Pulsen skenade och händerna skakade. Han sprang ner ett våningsplan och tog skydd bakom nödutgången. Lamporna i taket blinkade till och våningsplanet tändes upp. Det fanns inget annat alternativ. Mannen var på väg emot honom och han var tvungen att ta skydd. Mats stängde dörren bakom sig och i samma sekund, såg han en skugga svepa över väggarna. Mannen måste ha sett dörren stängas. Han satte sig på huk och väntade tålmodigt. Tiden stannade upp och han föreställde sig hur Anna satt fastbunden med munkavel och hur hans lilla dotter fick traumatiska minnen hon aldrig skulle kunna glömma. Sår som aldrig skulle läka. Han knöt händerna tills knogarna bleknade. Han hatade männen som utsatte hans familj för det här. Han ville mörda dem. Få dem att lida lika mycket som han hade gjort. Mats mungipa ryckte medan stegen utanför dörren kom närmare och försvann. En sekund senare hördes ett svagt brus. Mannens andetag. Den nakna trappuppgången förstärkte det väsande ljudet. Han ryckte i dörren. Ett minne av Alvas ljusblå ögon blixtrade till framför honom. Det var nu eller aldrig. Mats ställde sig upp, tog sats och sparkade till dörren. Den flög upp med hög hastighet. En tung smäll hördes från andra sidan. Den hade träffat perfekt. Mats andades ut och tog försiktigt ett steg ut i trappuppgången. Mannen låg utslagen i en onaturlig vinkel. Blödde kraftigt från ett sår i pannan. Näsvingarna rörde sig. Bröstkorgen lyftes av andetag. Han levde, men var medvetslös. Mats klev över bröstkorgen och fortsatte uppför trappan. Mannen fick ligga där han låg, tänkte han. Knappt tio sekunder senare var han tillbaka där han nyss stått och tittat in genom dörren. Rummet låg fortfarande mörkt och det enda ljus som sken kom från byggarbetslampan. Där de båda männen stått, såg han något han tidigare missat. På golvet, intill väggen, rörde sig två mörka skuggor.
– Anna … Alva … De lever fortfarande …
Försiktigt tittade han runt i rummet. Mannen med den ryska brytningen syntes inte till. Han rörde sig framåt. När han kom närmare såg han dem, sin familj. Anna hade en svart huva över huvudet. Händerna var bundna bakom ryggen och hon satt lutad mot väggen. I hennes knä låg Alva uppkrupen med en liknande huva.
– Anna … Alva …
Mats gick osäkert framåt.
– Hallå? Är det någon där?
Han hyschade henne.
– Det är jag älskling, allt är bra nu.
– Mats, är det du? Är det verkligen du?
– Du måste vara tyst älskling, annars hör de oss.
– Åh, Mats … Jag trodde aldrig …
– Tyst nu. Jag ska hjälpa er härifrån.
– Det är bara två män här, de andra har åkt.
– Jag vet, jag har sett dem …
Mats ansträngde sig för att knyta upp repet som höll ihop hennes händer.
– Var försiktig älskling, de har hällt ut bensin. Jag tror de ska elda upp huset …
– Ja, jag känner det. Men älskling, du måste vara tyst nu.
Han kände ett kallt vinddrag svepa förbi.
– Där är du ju. Jag har letat efter dig.
Mannen med den ryska brytningen var bakom honom. Mats vände sig skräckslaget om och tittade mot ljuset. I dörröppningen såg han konturerna av en storvuxen man. Mats kisade och såg att han höll händerna för ansiktet, samtidigt som ett knastrande ljud ekade mellan väggarna. Det tog en sekund innan han förstod. Ett svagt rödgult sken blinkade till.
Han hade tänt en cigarett. Mannen drog ett djupt bloss och släppte ut ett moln av rök.
– Tack för att du kom Mats, men det är för sent. Vi behöver inte dig längre.
Mannen snärtade till med handen. Cigaretten föll mot golvet. Den träffade betongen och studsade till innan bensinångorna fick tag i glöden. Värmen var outhärdlig när lågorna exploderade genom rummet. Det sista Mats hörde var fönsterrutor som krossades.

Vill du läsa resten?

Format
Pocket
Språk
Svenska
Antal sidor
457
Pris
139 SEK

Fri frakt inom Sverige

×
×

Kundvagn